Sören Olsson

Många säger att det finns ett sätt att ta reda på vilken sorts människa man är.

Man ser sig själv i spegeln.

Enligt mig kan inget vara mer felaktigt. Som jag ser på saken så är vi i grund och botten spegeln.

Det som speglas tillbaks när du tittar in är endast nåt som är i vägen för spegeln själv.

Jag förstår att detta låter knasigt och det är det säkert också. Men låt mig lägga ut texten lite ytterligare så får vi se om det blir rörigare eller tydligare?

För några månader sedan så fick jag inom mig se denna metaforliknande bild så tydligt att jag började skratta.

Tänk om det är så att vår innersta kärna ? eller vår själ, om man föredrar det uttrycket är som en spegel.

Spegeln återger endast det som är! Den tycker ingenting. Den tänker ingenting om det som återspeglas. Den bryr sig inte om att lägga till egna värderingar om det som visas. Den speglar bara det som är sant, helt enkelt!

Men oftast står vår egen personlighet i vägen och försöker färga det vi ser. Vår spegelbild blir förvrängd av våra personliga åsikter om det som visas. Allt för ofta nedvärderar vi det vi ser och vill gärna försöka förändra det som är.

Vår personlighet lägger sig som en dimma mellan vårt verkliga jag och verkligheten.

Jag föreslår att du när du har nästa gång ser dig i spegeln frågar dig själv vem det är som tittar tillbaks på dig.

Är det den kritiska rösten som alldeles för ofta får göra sig hörd när vi betraktar oss själva eller är det nån som med förtjusning försöker se sig som en vardagens Gud?

Det finns inget enkelt sätt att skapa fred mellan spegeln och alla olika röster från det inre persongalleriet.

Det kan hjälpa att fråga sig själv vem det är som tittar in i spegeln ? och vem är det som denne ?någon? ser på andra sidan? Ofta kan mitt kritiska jag betrakta den store loosern som aldrig har rätt vikt eller rätt utseende.

Frågan är då vem som ser rätt spegelbild?

Är det den arga kritikern som ser ?rätt? eller är det den nertryckta loosern som ser det ?rätta??

Ja, det är alltså där jag menar att det endast är spegeln själv som visar det som är helt ofärgat av vår egen individs programmering.

Om vi kan leka med tanken på att vi därefter kan ta med oss denna spegelövning in i vardagen så kan vi plötsligt se oss själva och vår omvärld med mycket mer ödmjukhet och värme. Om vi kan tillåta oss själva att betrakta omvärlden med lika oskyldiga och ofärgade glasögon så kanske vi har nått en bit på väg mot ett mer tillåtande och kärleksfullt samhälle?

Vi människor värderar allting hela tiden. Den som gör detta är inte vårt innersta väsen. Den som värderar allt är den del av personligheten som vi ser i spegelbilden.

Oj.

Jag vet inte om det här blev alldeles för flummig för er?

Men den del av mig som just nu blev orolig för det blev för flummigt för er är ju också en del av min spegelbild.

Äh.

Jag struntar i om ni tycker att den är flummig! Jag är ju sån här!

Även den rösten, ?Den som inte bryr sig? -  är en annan del av den spegelbild jag bär på.

Men med hjälp av våra ofärgade speglar kanske vi kan mötas helt utan förutfattade meningar och fördömmanden.

Där kan vi mötas redan nu.

Vågar du?

Jag är i alla fall villig att chansa.

Vi ses där då?

:o)