Smultronstunder
Smultronstunder.
Jag kallar dem så. De där stunderna som inträffar ibland i livet som känns berörda av Guds hand på nåt sätt.
De där situationerna som blir minnen som vi gärna återvänder till för att få en glimt av den känsla vi en gång fick. Stunderna är för mig som smultron som vi samlar på ett minnenas strå.
Vad är det som händer i såna där stunder egentligen?
Jag har länge undrat vad det är som gör att vi i vissa stunder bara släpper allt och upptäcker oss själva fullt medvetna i nuet.
Ibland tycker jag att existensen eller Gud eller vad du nu föredrar att kalla det, sammanlänkar enskilda händelser och låter stunderna få mötas i en sorts synkonicitet.
Saker sammanfaller ibland på ett nästan komiskt sätt.
Jag får en tanke och ringer upp någon som i sin tur just har fått ett brev på posten som just sammanfaller med den idé som jag just hade fått ? och som i sin tur leder till att en ännu mer förfinad idé föds och så vidare och så vidare.
Alla människor är ju med om såna händelser i livet ? stora som små.
Jag menar, ibland när man precis ska lyfta luren och ringa till en god vän så ringer vännen upp dig istället.
Du vet vad jag menar, va?
Kanske är det bara en lustig slump?
Eller kanske är det en sorts gudomlig synkronicitet?
Hur som helst så behöver de stunderna inte vara så kallade ?smultronstunder?, men de kanske kan utvecklas till att bli det?
Det vore kul om du ville ge feedback på det här - och på det sättet kanske det skapar nya smultronstunder för oss båda.
Eller vad tror du?
Min NO-lärare försökte ge en vetenskaplig förklaring, på varför vi kan tänka på en viss sak, och sen så kanske 10 minuter senare vi läser om det, och blir häpnade...ungefär som när man tänker på någon, och rätt som det är...så dyker denna person upp.
Men även om jag kanske är vetenskapligt lagd, och tvivlar på spöken osv..
Så köper jag nog ändå inte NO-lärarens förklaring. Då du nämner en viss ort i Sverige, och då när du slår på text-teven, så läser du om att det har varit en bomb på den just orten...
Och då brukar aldrig den orten nämnas i media annars! Helt otroligt...
Så slumpen, eller något "övernaturligt"...
Det är som med drömmar...man vill att dom ska betyda någonting. Kanske inte ialla fallena. Som när man man drömmer om en Björn som tar sej in i ens hus, men i andra fall...
Undrar vad en singelkille vill drömma om förresten...?
Hej där! Jag kallar det guldkornsminnen och det kan vara rena egokickar och just som du berättar två individer som tänker samma sak eller som strävar åt samma mål vilket leder till lycka. De kommer och går och man blir ständigt påmind om gamla guldkornsminnen som med tiden suddas ut en aning men som ändå finns där i bakhuvudet. En doft, en låt etc kan få dem levande igen. Otroligt svårt att förklara men när de är gemensamma.. den känslan är magi.
