Tankar från en sängkant
Vissa människor sover med ett öga öppet - andra är vakna med båda ögonen stängda.
Visst är det väl så?
En del har svårt att släppa kontrollen och behöver ständigt ha ett öga på glänt för att inte mista möjligheten att rycka ut och styra upp situationer dygnet runt.
Andra går omkring i ett vaket tillstånd utan att vare sig se eller höra omgivningens rop på hjälp eller ens sina egna signaler om att det är dags att göra någonting radikalt för att förbättra sitt eget liv.
och så en tanke till:
Två är sällskap. Tre är resultatet.
Nå. Dags nu kanske att stänga båda ögonen några timmar.
Eller inte.
Sedan finns det de som mest riktar ögonen inåt och inte ser andra människor mer än när de behöver.
Fast, i stort sett, tror jag att människor ser varandra.
vi får väl välja om människan är god eller ond.
Jag tror på godhet.
Take care
/A
Huvudet på den böjda spiken. Hur visste du? Just precis så.
Fin söndag!
Vicks
Jag har dödsångest.
Jag har panikångest.
Jag kan inte flyga utan att gå sönder inuti.
Jag få en kniv i magen varje gång ett tåg eller buss bromsar in lite mer än vad jag tror är normalt.
Jag slutar andas ibland när jag åker bil.
Jag är rädd för det är inte JAG som har kontrollen.
När jag älskar honom är jag rädd.
När något fint kommer till mig.
Jag går sönder.
När jag tappar kontrollen.
Jag vet varför. När jag var barn så var min familj med om två naturkatastrofer. Två jordbävningar på exakt samma datum med ett års mellanrum. Jag trodde jag skulle dö. Jag var säker på att jag skulle dö. Om inte ens marken jag står på går att lita på varför kan man då lita på något?
Sedan har det vuxit med åren....besvikelser i alla möjliga varianter. Alltid redo att fly. Redo för nästa katastrof.
Men trots det.
Slänger jag mig ut för alla stup.
Jag dör om och om igen. Det gör ont och jag slutar andas om och om igen. Men jag slänger mig ändå.
För jag väljer livet.
Som när jag träffar honom.
Jag tappar kontrollen. Och jag blir rädd.
Men jag blir också något annat.
Modig.
Jag blir så satans modig.
För trots att jag hatar att tappa kontrollen. Så har jag ändå alltid gjort det.
Jag väljer det svåra, det jobbiga, det som skrämmer mig mest.
Och sakta sakta sakta.
Är det just det som gör mig hel. Igen.
