Sören Olsson

Som jag har förstått saker och ting så finns det fyra grundläggande behov som alla små barn har.
Det som sen stökar till saker och ting är att vi av ren gammal vana eller omedvetenhet fortsätter att ha kvar dessa behov som vuxna och det är de som ligger till grund för de flesta av våra reaktioner.
Kanske till och med alla våra rekationer?
De kallas "Barndomens behov"

• Uppmärksamhet  - ett barn behöver få uppmärksamhet. JAG är viktigast. Om man som vuxen anser samma sak i en större grupp blir det lätt konflikter, eftersom JAG blir sårbar inför andras vilja/ovilja att ge just dig uppmärksamhet. Många saker som händer i tillvaron tas som ett personligt angrepp. Vilket ju inte alltid är fallet.
• Beskydd - ett litet barn behöver känna sig beskyddat. Det behöver veta att föräldrarna skyddar det från otäcka saker. Om det inte känner sig skyddat skapas rädsla. Samma rädsla finns sen som vuxen om det inte känner sig skyddat från oförutsedda händelser. Den vuxna människan kräver att bli skyddad från livet. Inget oförutsett får ske!
• Omtanke  - Ett barn behöver bli omhändertaget. Det behöver få mat och sömn och beröring. Som vuxen finns fortfarande kravet på att någon annan ska ge dig allt detta - och om man inte får det uppstår reaktioner. Man känner sig inte älskad - man känner sig inte sedd. Man anser att man kan kräva av andra att man ska få det man behöver.
• Att någon ser problemet - utan att jag behöver tala om det  - Ett barn behöver känna att någon byter blöja när det är dags, utan att det behöver tala om det. Som vuxen finns kraven att någon ska se dina behov utan att du behöver kommunicera dem. Man anser att folk i omgivningen ska förstå ändå vad man egentligen behöver. Tanken att människor i omgivningen ska vara tankeläsare och kunna se och förutsäga dina behov är ju ganska orimlig. Eller hur?

Ja...
...och vad gör man åt det?
Det finns ju inga färdiga recept på nån lustig medicin som man kan proppa i sig och därmed slippa sina rekationer. Men som sagt - det är ju DINA rekationer. Den enda som kan se, undersöka och kanske förändra nåt är ju just du själv. Vem ska annars göra det?
Första steget är alltid medvetenhet. Att se sina egna reaktioner och att inte fördömma dem. De är ju bara rekationer som troligen har sin grund nånstans långt bak i din historia.
Och för att kunna göra på ett annat sätt nästa gång så behövs det insikt om hur det är just nu!

Det här blev visst inget skojsigt inlägg?
Men som Robban Broberg sjöng en gång:
"Man kan inte va glad jämt. Men man kan va glad ojämt"

Så ett annat bra citat:
" Vi simmar alla i samma båt."

Dags att ta tag i nästa projekt!

Tjing!

Jag brukar ibland säga att vi som finns här och nu år 2007 är på sidan 2007 på en mycket lång roman.
Vi har hört talas om hur historien en gång började, men vi har ingen aning om hur den ska sluta.
Så vad kan vi göra mer än att försöka göra sidan 2007 till så bra som möjligt.

Mer kan vi inte göra. Bara vårt bästa just nu.
Och om det vi gör är bra eller dåligt.
Det får nån annan avgöra nån gång i framtiden.

Många säger att det finns ett sätt att ta reda på vilken sorts människa man är.

Man ser sig själv i spegeln.

Enligt mig kan inget vara mer felaktigt. Som jag ser på saken så är vi i grund och botten spegeln.

Det som speglas tillbaks när du tittar in är endast nåt som är i vägen för spegeln själv.

Jag förstår att detta låter knasigt och det är det säkert också. Men låt mig lägga ut texten lite ytterligare så får vi se om det blir rörigare eller tydligare?

För några månader sedan så fick jag inom mig se denna metaforliknande bild så tydligt att jag började skratta.

Tänk om det är så att vår innersta kärna ? eller vår själ, om man föredrar det uttrycket är som en spegel.

Spegeln återger endast det som är! Den tycker ingenting. Den tänker ingenting om det som återspeglas. Den bryr sig inte om att lägga till egna värderingar om det som visas. Den speglar bara det som är sant, helt enkelt!

Men oftast står vår egen personlighet i vägen och försöker färga det vi ser. Vår spegelbild blir förvrängd av våra personliga åsikter om det som visas. Allt för ofta nedvärderar vi det vi ser och vill gärna försöka förändra det som är.

Vår personlighet lägger sig som en dimma mellan vårt verkliga jag och verkligheten.

Jag föreslår att du när du har nästa gång ser dig i spegeln frågar dig själv vem det är som tittar tillbaks på dig.

Är det den kritiska rösten som alldeles för ofta får göra sig hörd när vi betraktar oss själva eller är det nån som med förtjusning försöker se sig som en vardagens Gud?

Det finns inget enkelt sätt att skapa fred mellan spegeln och alla olika röster från det inre persongalleriet.

Det kan hjälpa att fråga sig själv vem det är som tittar in i spegeln ? och vem är det som denne ?någon? ser på andra sidan? Ofta kan mitt kritiska jag betrakta den store loosern som aldrig har rätt vikt eller rätt utseende.

Frågan är då vem som ser rätt spegelbild?

Är det den arga kritikern som ser ?rätt? eller är det den nertryckta loosern som ser det ?rätta??

Ja, det är alltså där jag menar att det endast är spegeln själv som visar det som är helt ofärgat av vår egen individs programmering.

Om vi kan leka med tanken på att vi därefter kan ta med oss denna spegelövning in i vardagen så kan vi plötsligt se oss själva och vår omvärld med mycket mer ödmjukhet och värme. Om vi kan tillåta oss själva att betrakta omvärlden med lika oskyldiga och ofärgade glasögon så kanske vi har nått en bit på väg mot ett mer tillåtande och kärleksfullt samhälle?

Vi människor värderar allting hela tiden. Den som gör detta är inte vårt innersta väsen. Den som värderar allt är den del av personligheten som vi ser i spegelbilden.

Oj.

Jag vet inte om det här blev alldeles för flummig för er?

Men den del av mig som just nu blev orolig för det blev för flummigt för er är ju också en del av min spegelbild.

Äh.

Jag struntar i om ni tycker att den är flummig! Jag är ju sån här!

Även den rösten, ?Den som inte bryr sig? -  är en annan del av den spegelbild jag bär på.

Men med hjälp av våra ofärgade speglar kanske vi kan mötas helt utan förutfattade meningar och fördömmanden.

Där kan vi mötas redan nu.

Vågar du?

Jag är i alla fall villig att chansa.

Vi ses där då?

:o)