Sören Olsson

Vi föräldrar har ett stort ansvar.

Jag tänker inte bara det mest självklara - att vi ska ta hand om och vårda våra barn.

Jag tycker att vi även har ett ansvar inför våra barn att lära dem att växa i sin egen potential.
En potential som vi föräldrar inte har rätt att försöka styra eller manipulera genom våra egna förväntningar på vad som är ett bra och värdefullt liv.

Vi har gjort något fantastiskt i den stund vi skapade liv. Barnen är vår gåva till världen.

De bär med sig sin egen inneboende potential att växa till att bli stora personligheter.

Men hur ska vi kunna veta vad de bär med sig för frön?
Hur ska vi kunna veta vad de ska växa upp och bli för människor?

Vi kan inte veta det, för det står skrivet i framtidens bok.

Därför anser jag att vår prövning istället består i att våga säga Ja.
Det är nåt som vi behöver träna mycket på!

Det är smärtsamt att inse hur ofta vi säger nej till våra barn.
Vi säger nej när de vill gå ut och dansa i regnet.
För vi tänker att de kanske kan bli kalla och sjuka.

Men när vi säger nej till deras längtan så kanske vi också stänger till om deras inneboende drivkraft att utforska sitt eget liv och sina möjligheter och begränsningar.

Nittionio gånger av hundra säger vi nej till våra barns önskningar.

Varför?

Jag tror att det beror på att vi egentligen vill dem så väl.

Vi vill till varje pris skydda våra barn från sådant som kan skada dem.
Vi vill inte att de ska behöva utså smärtan i att misslyckas.

Vi vet genom vår egen erfarenhet att livet kan vara farligt.
Så vi skyddar barnen från allt möjligt, så att de slipper genomlida samma smärtsamma upplevelser som vi en gång gjorde.

Vi säger även nej till sådant som till en början inte kan ses som särskilt farligt.

Men våra hjärnor tänker i flera led.

Vi drar slutsatser av händelser som ännu inte har skett.

Om ett barn vill klättra i träd så säger vi nej för att vi inför vår inre syn ser att de kan ramla ner och göra sig illa.

Men frågan är om det verkligen gör dem tryggare?

Istället för att stoppa deras nyfikenhet kanske vi kan lära dem hur de ska klättra i träd så att de slipper ramla ner och göra sig illa.

Vi kan lära dem alla våra egna knep som vi lärde oss när vi själva klättrade omkring och utforskade hur världen såg ut från trädens toppar.

Vi kan lära våra barn vilka grenar man ska undvika och vilka som bättre lämpar sig för att klättra på.

Men vi undviker situationen genom att säga nej till barnets inneboende längtan efter att få klättra i träd.

Jag tror att det skadar deras känsla för vad som är möjligt och vad som är omöjligt i det framtida livet.

Säger vi nej till dem som barn så kommer de aldrig heller senare i livet att utforska trädets universum.

De kommer aldrig att dansa runt i ett hällande regn när de blir äldre.
De låter bli.
Och min känsla är att de även blir rädda för att testa sin förmåga att växa till sin fulla potential om de aldrig får testa sina gränser och bli uppmuntrade av oss föräldrar.
Och ibland måste de få misslyckas fullständigt.
För i misslyckandet växer de ofta mer än när de lyckas omedelbart.

Om vi föräldrar kan träna oss i att säga Ja till barnens längtan och erbjuda dem vår erfarenhet av klättrande i träd och dansande i regn, så kanske de till slut kan klättra lite högre än vad vi en gång kunde.

Och de kanske vågar dansa en lite längre stund i regnet.

Mycket kul med kommentarer på mina senaste inlägg.
Det blir ju lite roligare att att skriva om man får lite respons på vad man skriver här på bloggen.

Gröna Lund stod kvar och såg ut ungefär som det alltid har gjort. Men visst saknas det ett Pariserhjul?
Jag vet inte om jag är för gammalmodig, men ett tivoli utan Pariserhjul känns lite..fel?
Åkte i alla fall Kvasten - och stod först i kö i 45 minuter för en minuts åkande.
Kändes som att det var lite väl kort tur.
I Lustiga Huset såg jag till att ha det lustigt och i Spökhuset blev jag rädd precis som man ska bli.
Sen var det lite mat och prat med kompisar som man träffar allt för sällan.
Ströbäck såg jag dock inte till?
Men väl Björn, Peter, Lena, Hannes, Uffe, Arne, Charlotte, Katrin, Jan-Olof, Figge och Anders med halva familjen förstås.

Solen var varm och vacker ända tills klockan halv fyra då det började regna och jag ansåg att det innebar omedelbar hemfärd till Örebro igen.

I dag åkte jag till Hälsingland ännu en gång för att skriva färdigt det sista i årets Sunebok och lite annat.

Klockan är snart 17 och jag ser fram mot en härlig kväll med skrivande och att långsamt flöda inåt till det gränslösa landet som kallas kreativitet.

Utsikten just nu:




Ja? Jag kan väl inte hjälpa att jag ser ut så här efter att ha suttit i bilen hela dagen.
Det är inte mitt fel. Skylld på mina föräldrar.
Min farsa lyssnar nog inte för han är död.
man kan säga att han har gått under jorden.
Det var för 11 år sen.
Morsan har fått vänja sig genom åren.

God kväll!

Man brukar prata om mänskliga möten.
Men jag har funderat lite på vem det är man möter egentligen.

Vem är den person som du möter i olika sammanhang?

Jag tror att det sällan är den verkliga människan.
Vi möter en projicering av något som vi själva har valt.

Personen kan vara trevlig, snäll, elak, trångsynt - men det spelar mindre roll för det är hur vi väljer att se personen som färgar vårt intryck av den.
Vi projicerar både det vi vill att den ska vara och det vi inte vill att personen ska vara.
Sanningen ligger tyvärr ofta långt bort från den bild vi projicerar.

Se till exempel på älskande par.
Varför brukar man säga att kärleken är blind?
Är det inte just för att vi väljer att se endast det vi vill se.

Dessutom lägger vi vår dröm om hur personen ska fylla vårt liv med värdefullt innehåll ovanpå bilden av människan vi blir kär i.

Varför väljer vi att blunda för de fel och brister som vi alla har i samma stund som vi faller?
För det är ju just det vi gör.
Vi faller.
I det engelska språket heter det ju just "falling in love".

Vi blir blinda för människor vi möter - och istället så ser vi den som vi förväntar oss att möta
- eller den vi önskar att träffa.
Den andre personen gör precis samma sak - och ingen vet egentligen vem man möter i livet.

Jag kan undra varför vi tar någonting för givet, egentligen?

För när vi tar saker för givna har vi redan bestämt och stöpt livets situationer i en viss form.
Vi blir blinda för hur saker är.

Det enda sättet att ta sig ur den fällan, tror jag är kommunikation.

Om vi lär oss att kommunicera istället för att på förhand döma eller bedöma människor och händelser så kanske vi kan slippa en del av allt det trassel som vi människor tycks ha en märklig förmåga att dra till oss.

Ja, det är i alla fall vad jag tror.

Vad tror du?

Jag tycker så mycket om den här texten.
Den säger så mycket om hur vi människor är.
Hur vi ständigt försöker slå knut på oss själva för att passa in i en kostym som vi någonstans inom oss förstår är felsydd.
Jag blir lite nyfiken på att ta reda på mer om min egen skräddare...

---------------

En man går till skräddaren för att beställa en kostym.
Skräddaren tar mått på honom och ber honom att komma tillbaka om en vecka. Han går dit efter en vecka för att hämta sin nya kostym, men när han provar den framför spegeln märker han att ena ärmen och benet är för korta och midjan alldeles för vid. När han påpekar detta för skräddaren, tittar skräddaren på honom framför spegeln och säger:
"Nej, det är inget fel på kostymen. Det är bara det att ni inte
bär den på rätt sätt. Titta här, först måste ni sträcka ut armen så här,
Och benet så här och puta ut med magen så här. Nu ser ni
att den passar alldeles utmärkt".

Övertygad haltar mannen ut ur affären med den nya kostymen
på sig.
Medan han sakta linkar bort längs gatan möter han två
äldre damer. Den ena säger till den andra:
" Såg du den stackars krympligen. Så hemskt !"
"Ja" svarar den andra, "det är verkligen synd om honom !
Men lade du märke till vilken stilig kostym han hade på sig?"

Vi är alla oskyldiga människor som besöker skräddaren. Och
skräddaren är kulturen, samhället, föräldrarna, lärarna, prästerna och rabbinerna som har uppfostrat oss - och gett oss kostymen som inte passar och övertygat oss om att den är helt rätt.
Vi har haltat runt i vårt liv sedan dess, utan att ha kontakt med vår egen kraft och vårt sanna jag.
När vi står framför spegeln känner vi innerst inne att kostymen inte passar, men att skräddaren har alldeles för mycket makt.



Ur "Möt din Rädsla, från medberoende till frihet"
av Thomas Trobe

Sugen på kaffe?

Ni vet väl att Gustav den tredje bestämt hävdade att kaffe var helt livsfarligt!
För att bevisa det lät han en dömd mördare slippa traditionell avrättning för att istället plågas ihjäl av kaffedrickande.
Jag undrar lite hur det måste ha låtit:
- Jag dömmer dig till döden. Drick kaffe!
- Jag vill inte.
- Du ska döden dö av ditt drickande av kaffe!
- Nåd! Nåd!

Hur som helst.
Som jämförelsetal valde kungen att låta en annan våldsverkare benådades sedan han lovat att dricka te varenda dag.
- Du blir benådad.
- Tack.
- På ett villkor.
- Lår höra.
- Du måste lova att dricka te varje dag i hela ditt liv.
- Får jag välja sort själv?
- Earl Grey!

Två läkare utsågs att övervaka experimentet och se vem som dog först.

Det blev de två läkarna...

Aj, då...

Näst i tur av de inblandade var kungen själv som sköts på operamaskeraden år 1792 (hoppsan! har jag inte sagt att maskerad är ett helvete!) medan de två testpersonerna levde i allra högsta välmåga.

Till slut, efter många år, avled den ene brottslingen - 83 år gammal.
Det var.....tedrickaren.

Hur länge kaffedrickaren klarade sig framgår inte av historien.
Men vem vet..han kanske lever än i dag?
Han kanske sitter nånstans på ett fik och surplar kaffe.
Ungefär som Ferdinand som sitter under sin korkek.

"Och han är mycket, mycket..lycklig!"

:o)

Här är några fler sköna journalgrodor.


"Patienten ordineras högläge av penis efter sexuell aktivitet"

Jag skulle vilja se en bild på det hela...

"Patienten motsatte sig obduktion"

"Patienten har varit deprimerad ända sen hon började gå hos mig 1983"
Jag undrar varför...

Det finns fler kuliga som kommer sen.
Nån gång.

I dag :
Bert kap = KLART!

"Patienten klagar på brännande smärta i penis, som går ner till fötterna"

Det kanske var för att den släpande i marken och fick skoskav liksom...
Det kan ju göra ont och bränna rejält.
Tror jag.
Jag har aldrig testat.

I dag är det full rulle igen med att skriva Sune.
Det är mycke´nu..

Ur tidningar:

Många tjejer tycker att underlivet är äckligt. För många kan det lossna när de får barn.

Aftonbladet

Har du problem?

Slå jourhavande medmänniska!

Blekinge Läns Tidning

Är det nån som har funderat på att ta sig en öl eller lite vin i helgen?
Tänk om!

Den första boken i ämnet alkoholens skador som kom ut i Sverige skrevs av en man som ingen idag vet särskilt mycket om mer än att han hette Olaus Fernander, kom från Österfärnebo och att han var alkoholist...

Han skriver lite om alla skador man kan ådra sig vid ihärdigt supande.
Dels så konstaterar han att om man super allt för mycket så hinner inte spriten koka i magen, med följd att man blir orkeslös och att ådrorna förstoppas.
Dessutom uppstiger en "skadelig hetta" till huvudet.

Sen fortsätter han lite längre ner i texten med en ganska så ingående beskrivning över alla fasor som drabbar den som dricker sprit.

"Ögonen rinna, bliva röda som ett köttstycke, kinderna hänga, munnen brinner av törst, tungan, gommen och svalget är torra som trä, tungan stammar och bubblar och kan icke tala ett rent ord. Hela kroppen är såsom svullen och bulen."

Sen fortsäter han sin oerhört målande beskrivning av ytterligare sjukdomar man drabbas av om man dricker alkohol.

Så här står det:

"Huvudyra, värk, svag mage, blek hy, krumma och lama leder, vattusot, slag, fallandesjuka, fransos, halsbränna, skälva, lungsot, hosta, skabb och klåda, darrande händer, drypande ögon, lomma öron, sten, podaga och fotsjuka, ryggvärk, svagt huvud, fluss, snuva, klorev, tarmvred, kallt piss, mörka ögon, illa stinkande och rutten ande, tandvärk, bukfluss, durchlopp, rackel och spott, vämjelse vid maten, uppkastning, förkyld mage och flera oräkneliga sjukdomar"

Nån som vill gå ut och ta en öl i helgen?

På 1850-talet kom den ungerske läkaren Ignatz Semmelweiss på den revolutionerande idén att läkarna kanske borde tvätta händerna emellanåt.

Till exempel när de gick direkt från en obduktion för att förlösa en kvinna.

Trots att han kunde bevisa att dödligheten bland barnaföderskorna sjönk rejält om man följde hans råd så möttes hans idé av kraftigt motstånd. Han tvingades sluta på sin tjänst och blev hånad av sina kollegor.
De tyckte att han var en riktig idiot som lade fram såna bisarra tankar.

Dessutom sa SL Katzoff, en amerikansk läkare så sent som 1940:

"En ordentlig kyss alstrar så mycket värme att den dödar alla bakterier"

Det tycker jag låter trevligt!
Jag tror minsann att jag har lite bakterier i munnen just nu...
Nån som vill göra mig bacillfri?

"Det är ett vetenskapligt faktum att ögonen försvagas om man rakar bort sin mustasch"

William Murray, guvernör i Oklahoma år 1932.

Jag ser alldeles utmärkt.
Jag har skägg.

År 1932 sa den engelska läkaren Dr Linard Williams följande smarthet:
"Om dina ögon sitter långt ifrån varandra bör du bli vegetarian, för då har du samma matsmältningsförmåga som de hästar och kor som du härstammar från."

I dag har det varit en ovanligt vanlig dag för mig som galen författare.
Först fick jag en svag aning om att jag nog inom kort hade beställt en klipptid, som jag naturligtvis hade glömt skriva upp.
Jag ringde och kollade när jag hade min tid.
- I dag om 30 minuter, blev svaret.
-Jag kommer, sa jag.
Så jag fick slänga min planering i papperskorgen och istället slänga mig i väg till frisören.
(obs. jag vet att det går att hitta på skojiga skämt med sören-frisöen och massören-sören osv)

Efter klippning var det dags att uträtta några små ärenden på stan när jag ändå var där innan det var dags att göra  dagens goda gärning.
Jag och Anders skulle köpa den första majblomman på stortorget i Örebro för att få lite extra uppmärksamhet till denna fina 101 åriga tradition.
Pengarna från försäljning av majblommor går till barn som har särskilda behov.
Min son har haft stor glädje av att genom sin skola ha kunnat söka pengar från stiftelse. De har kunnat gå på teater och åka på utflykter med hjäp av ekonomiskt stöd från majblomman.
Jag och Anders gjorde det enkla jobbet. Vi köpte lite majblommor.
Sen var det en kör från Karl Johan skolan här i stan som sjöng underbart vackert!
Superfint!

Efter det råkade två gamla kompisar - Fredrik och Stefan - komma förbi och frågade om vi skulle äta lunch.
Anders och jag skulle ändå äta arbetslunch så vi tackade ja till erbjudandet och satt och skrattade nån timme på ett ganska nyöppnat ställe som tyvärr råkade glömma bort vår mat...
Så vi fick sitta och prata istället för att äta - i en timme.
Sen kom maten.
Och vi fortsatte prata.
Sen gick kompisarna och jag och Anders hade lite planering inför morgondagens uppdrag - att vara sammanhållande länk på Barnläkarkonferensens middag på Conventum i Örebro.
Jag har rotat fram lite kuligheter som vi kan prata om.
Men vår insats är oerhört liten, egentligen. Så det blir nog mest en kul fest, tror jag!

Efter planeringen av morgondagen planerade vi även det arbete som ska hinnas med innan det blir sommar.
Det är ganska mycket som ska hinas med innan sommaren slår sina klor i oss svenskar.
Det är kul!

Efter det åkte jag och fixade lite fler ärenden innan det till slut gavs lite tid att skriva några små Bertkapitel till årets Berts Dassbok.
De skulle vara klara i februari..

Det är SÅ kul att skriva om Bert igen!
Han är skön och det flyter lätt när vi skriver.

Sen var det kvällsmys med film och slutligen sitter jag här i sängen och inser att jag får sova cirka 6 timmar - om jag somnar omedelbart NU!
Det gör jag nog inte.

zzzz....Jo. det gjorde jag!

Engla.
Så sorgligt.
Det är ju alltid en fruktansvärd sak när en ung människa blir mördad på det här viset. Det går inte föreställa sig den smärta som efterlevande nu måste bearbeta.
Därför är det synd att en del medias fokus handlar mer om att polisen borde ha plockat in denna sjuka man redan innan det tragiska hände med Engla.
Visst. Det kanske fanns bevis som eventuellt kunde ha bundit mannen vid det tidigare mordet på Pernilla.
Men när man diskuterar det så känns det som om man dras mot ett snaskande i elände.
Det är en tragedi som har hänt.
Och JA jag är en av de många som i kväll tänder ett ljus för hedra Englas minne och sänder en kärleksfull tanke till de anhöriga.

Jag tar en promenad i kväll och ser ljusen brinna i medmänniskors fönster.
Det ger mig en känsla av hopp inför framtiden.

Det gamle Kinesiska ordspråket har aldrig känts mer relevant:
"Tänd hellre ett ljus än att förbanna mörkret"

Spådommar om datorer och internet är nåt som det har haglat av under årens lopp.
Jag menar - i dag är vi ju i den tid som man förr trodde så mycket hemskt om.
Vi skulle inte kunna prata med varandra och datorerna skulle styra våra liv.
Det kanske de gör?

Hur som helst.
Vi får inte glömma vad den IT-ansvariga ministern Ines Uusman sa för exakt 12 år sen.
"Internet är en fluga som kanske blåser förbi. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet."

Nä. Hon hade så rätt. det är väl ingen vettig människa som vill det?
Sitta här och glo på en skräm?
Nä, fy!
Det gör nog i stort sett ingen i dag.
Eller?

En annan smart minister var Laila Freivalds (jag gillar henne ändå..)
Hon sa det här smarta citatet:
"Den narkotika som kommer in i Sverige kommer ju oftast från andra länder."

Det tycker jag känns bra...

Men om vi nu är inne på korkade citat så tycker jag att den före detta amerikanska presidenten Ronald Reagans fru Nancy sa nåt som tåls att tänkas på..
"Jag tror att många människor skulle vara vid liv i dag om vi hade dödsstraff."

Eller hur?
Jag skulle vilja se hennes beräkning på det. Hur hon räknade ihop den ekvationen.
Det borde om inte annat ha genererat nån sorts nobelpris i mattematik.

I dag är det lördag och jag ska se om Brolle vinner körslaget i överlägsen stil.
Kunde vara kul.
Om jag orkar se på TV.
Det är säkert livsfarligt att se på den burken.
Och onyttigt.

Och???

Ibland kan jag vara extremt velig.
Jag fastnar i ett tänk där jag pendlar mellan "å ena sidan - å andra sidan"
Det är alltid en återvändsgränd!
När jag fastnar i den sortens tänkande så är det bara att försöka öka medvetenheten i mig själv - och inse att jag faktiskt inte kan komma fram till ett enda svar som är det rätta.

Om jag till exempel skulle komma fram till den här skyten - och hamnade i min velighet.
Då skulle jag få stora problem!

Inte helt lätt att välja väg då..

Men som nån klok sa en gång:

"När man befinner sig mitt i livet

och inte vet vart man ska gå

bör man känna efter vilken väg
som doftar mest kärlek.

När man befinner sig mitt i kärleken

och inte vet vart man ska gå

bör man känna efter vilken väg

som doftar mest liv"

Men med såna skyltar framför ögonen så kan det vara svårt ändå.
Eller hur?

;o)

Jag väcktes av ett SMS från Anders som frågade om jag var vaken (vid halv tio ungefär)

Vi packade det sista och gick iväg och åt frukost på vårt vanliga ställe.

Därefter tog vi en lång promenad på Moskvas gator i tre timmar.
Det var härligt!

Vi handlade lite presenter och så gick vi till en lunchrestaurang och skulle äta.
Vid bordet precis bredvid oss satt vår översättare Eugenia Granat och Julia Pitetskaya från det centrala barnboksbiblioteket och åt.

Lustigt att vi hamnade på samma krog i en så stor stad.

Julia berättade att hon hade fått reaktioner efter vårt framträdande på hennes bibliotek.
Det var två mammor som berättade att deras två söner i vanliga fall aldrig läste några böcker. Det var inte intressant!

Men de hade fått en varsin Bertbok och de sträckläste boken på en dag.

De skrattade högt åt berättelsen, men efteråt sa de till sina mammor att de absolut inte fick läsa Bertböckerna.

- För de berättar precis hur jag är. Jag vill inte att du ska veta det, sa de till sina mammor.

Jag undrar lite - KAN man få bättre betyg?

Nizhny Novgorod och IKEA

Seg morgon återigen - och därefter färd till flygplatsen.

Vi skojade friskt om vilket plan vi skulle åka i.
Kanske ett av Grinschens plan (som var helt gröna) eller nåt annat hemskt plan.
Bland annat så fanns det en bolag som hette Kras Airline...

Vi åkte även förbi ett sånt där litet hobbyplan som såg att vara tillverkat på 40-talet nån gång.
Vi skojade och sa att vi kanske skulle åka med det.
Men vi slutade att skratta när det visade sig att vi faktiskt skulle åka med just det planet...

Det var två sitsar på varje sida o- och vi fick kliva ombord längst bak i baken på planet.

Vi fick promenera förbi två britsar av plåt som gjorde att vi förstod att det en gång i tiden hade använts som sjukstransport-plan. Kanske under andra världskriget på 40-talet..

Vi hade fått platserna längst fram och hade god utsikt över brandsläckaren och planets enda fallskärm..

Vid fönstret fattades det lite av väggen så det blåste rakt in i planet.

Och luckor för handbagaget ovanför oss - fanns inga alls.

Det var som på SJ. Om nåt ramlade ner så fick vi skylla oss själva.

Nåväl! Vi fick i alla fall ett gott skratt mellan panikattackerna.

Väl  framme i Nizhny Novgorod fick vi en kille till guide som hade varit i USA i 4 månader, så han talade bra engelska.

Han sa direkt att vi skulle få en rundtur i stan men, "han skulle inte förklara så mycket för vi skulle ändå inte minas det efteråt."

På väg in genom stan fick vi tyvärr se resultatet av en olycka och en överkörd död människa låg på vägen övertäckt av genomskinlig plast.

Det stack ut en grå hand under plasten och jag kunde enkelt se att det tillhörde en människa som var söndertrasad - för det var slamsor av blod på den övriga kroppen som man tyvärr kunde se genom den genomskinliga plasten.

Det var äckligt som fan!

I stan åt vi en pizza som var helt okej - och gå gatan påminde om vilken som helst i Sverige.

Därefter åkte vi ut till IKEA som låg cirka 10 minuter utanför stan.

Där såg det likadant ut som på alla andra ställen.

Men det var kul att ännu en gång träffa barn och vuxna som hade massor av frågor om Sune, Bert, Sverige osv.

Föreställningen inleddes med en liten frågesport om Sverige som ingen mindre än Karlsson på taket höll i.

I Ryssland är ju Karlsson på taket den mest kända och populära figuren av Astrid Lindgren.

Efter pratet fick vi vila en stund innan vi åkte in till stan och åt på en av författaren Gorkijs favoritrestauranger.

Där åt vi mat med en tjej från Ikea vid namn Olga som visade och berättade lite mer om staden Nizhny Novgorod.

Avslutningsvis tackade hon Gud och Ikea att hon hade fått vara med om denna dag. Det var enligt henne den bästa dagen i hela hennes liv.

Den typen av uttalanden haglade det av under veckan i Ryssland.

Det är nästan svårt att förklara hur passa viktigt vårt besök var för de barn och vuxna som fick träffa oss. Någon sa att det var den lyckligaste dagen i hela livet. Och nån annan sa att vi hade visat det Ryska folket att det var tillåtet att skratta och känna glädje och kärlek och att den typen av böcker inte existerar alls i Ryssland.

Det var samma sorts reaktioner som när vi började i Sverige i slutet av 80-talet.

När vi kom till flygplatsen ville först passpolisen inte släppa in oss. Vi hade tydligen inte rätt sorts dokument med oss och därför fick vi träffa nån Överste som arbetade där - och han i sin tur skrattade bara och sa att det inte var nån fara, men att vi fick lova att inte slå Ryssland i fotbolls-EM i sommar.

När vi kom till Moskva fanns ingen Taxi. Vi kunde ju ha tagit vilken taxi som helst, men det fanns en redan beställd och betald som vi var tvungna att vänta på. I en timme!

Sen åkte vi till hotellet. Kom dit vid ett tiden.

Då valde jag och Anders att gå ut och festa till  lite. Det var ju trots allt den sista dagen i Moskva!

Men vi hittade inte nåt bra och roligt ställe så vi hängde i en bar  och drack drinkar och summerade resan istället.

Sen hem till hotellet och vid sex tiden på morgonen slog jag igen mina ögonlock.

Åh vilken spännande dag!!!!

Först hade jag glömt passet på hotellet och vår tolk höll på att få hjärtattack av stress.
Men det ordnade sig ändå och det visade sig att det gick alldeles utmärkt med att resa på svenskt körkort inrikes i Ryssland.

Efter en och en halv timmes flygresa kom vi fram till ett kallt Kazan i republiken Tartarstan.

Det kändes väldigt intressant att komma så långt in i Ryssland - och där få möta ett folk som sedan evigheters tider lever i stillsam fred mellan muslimer och kristna.
Jag kände från första stund att staden hade något speciellt.
Det var en känsla av hoppfullhet och framtidstro som jag kunde se i ögonen på folk vi mötte på stan.




Vi fick vara med och ett möte med folk från samhällets toppar som ville veta mer om vårt sätt att hantera barn i Sverige.

Bland annat så var det mycket prat om barn med särskilda behov - nåt som jag brinner lite extra mycket för.

Vi fick se teater och sång av blinda barn bland annat.

Dels så var det en blind pojke som sjöng två vackra sånger och spelade själv på ett speciealbyggt instrument. Jag spelade in det på video, men jag vet inte om jag lyckas få in det webben på nåt vis.
Sen var det några barn som spelade upp en scen ur Sagan om Sune för oss - på ryska.
Det var ur Goddag-Goddag-sjukan.
Dobredjen-Dobredjen-sjukan...
Jag spelade in det också på video.
Jag hoppas kunna lösa det tekniska så att ni kan få se.

Och därefter var det "möte" som de kallar det.

Vi satt i en ring och alla som ville fick berätta om vad vi tyckte var viktigt för framtiden.
Vi fick höra om hur viktiga våra böcker är för barnen i Ryssland.
De som hade läst böckerna var helt lyriska och trodde att böckerna skulle kunna göra en stor skillnad för framtidens Ryssland.
Det var ord som vi inte trodde var möjliga att få höra efter att endast ha publicerat 2 stycken böcker..

Kazan är en ganska liten stad med ryska mått mätt.

Bara 1,3 miljoner invånare i staden...

Jämför med Moskva som har 14 miljoner invånare - och jämför med sthlm som har lite mer än en miljon...

I Kaza finns det många universitet .

Cirka 150 tusen studenter bor där och de berättade att klubbarna stänger aldrig på nätterna.
Öppet dygnet runt.

Så ska det låta!

Sen åkte vi till Ikea och åt lunch med köttbullar på varuhuset där.
Kul att allt ser likadant ut som i Sverige.

Samma namn på alla möbler.

Soffan Greta eller fåtöljen Börje.

Sen var det möte med ryska barn och föräldrar som hade läst böckerna och som hade massor av frågor.

Därefter fick vi teckningar från barnen som ville visa oss hur de hade upplevt Sune och Bert.

Så kul!

Efter det var det möte med ryska studenter som studerade svenska.

De ville träna sig i att använda det svenska språket.

Trevligt och kuligt!

Sen hann vi med en varsin QP burgare på McDonald's innan vi åkte hem till hotellet.

Hemma igen klockan 01.00 - och nästa dag är det väckning klockan 05.00

Men vi hann med en öl i alla fall....

Vaknade ganska trött...

Frukost på vårt nya fik. Men i dag fick vi tyvärr inte se nån raggande kille.

Efter frukost åkte vi tunnelbana till Regionbiblioteket i Moskva - där vi även hade varit förra året och träffat på en extremt kraftig Bibliotekschef som av någon anledning blev väldigt förtjust i mig..
Till min stora glädje visade det sig att hon var ute och reste just denna dag.

På biblioteket var det som vanligt väldigt trevligt.

Vi fick träffa 2 stycken grupper med barn.
En lite yngre och en lite äldre.

Vi berättade om våra böcker - och ännu en gång fick vi bekräftat att det fungerar precis lika bra i Ryssland med våra böcker som i Sverige!

Tusen frågor av trevliga barn!

Och så autografer förstås!

Sen lunch på skum restaurang där vi fick svårigheter att hitta en toa.

En arg tant skälle på mig på ryska för att jag hade den stora fräckheten att försöka hitta en toalett.
Jag svarade på svenska och spelade dum. Det är jag bra på.
Till slut hittade jag en toa med skum röd belysning.
Det var ganska äckligt.
Jag blundade och kissade och hoppades att jag prickade rätt.

Därefter taxi till Ikea - där vi hade en martonsignering.

Aldrig tidigare har vi signerat så länge.

Mellan 3 - 8!

Fem timmar signering!!!

Men det var kul ändå - för det kom ganska många och ville ha en signerad bok på ryska.

När vi var klara där åkte vi till hotellet och lämnade av lite gåvor innan vi gick till en tjeckisk restaurang och åt kyckling som borde hetat Belgian blue chicken för den var stor som en ko.

Lite snaps och öl och sen var jag TRÖTT!
Och insåg att vi skulle behöva lite sömn innan vi skulle upp igen.

Vi väcktes klockan 4 nästa dag för att resa till Kazan i republiken Tartarstan.

Sen var det inte slut på dagen.
För vi hade möte med vårt ryska bokförlag på hotellet.

Klockan 24 00 bestämde jag och Anders att vi ska gå ut och ta en öl..

Och vi hamnade på casino - där vi spelade bort lite pengar.
Men faktum är att vi vann tillbaks allt och lite till innan vi gav oss hem till rummet där vi tog oss några välbehövliga timmars sömn.

Efter det fick vi gå iväg och äta snabb lunch på ett ställe som hette "Glada Kon" eller nåt sånt.
Utanför såg vi denna glada ko.

Efter lunchen blev vi hämtade med bil och utkörda på landet till staden Lytkariano, som ligger cirka 2 mil utanför Moskva.

Även där fick vi träffa helt underbara barn och vuxna som var nyfikna på oss och våra böcker.

Tusen frågor om allt mellan himmel och jord.
En kille frågade:
- Tycker ni om Ryska barn?
- Javisst, sa vi.
- Till frukost eller middag? frågade han då.
Kul kille!
Då sa vi att det inte spelade så stor roll, bara de var välgrillade och att vi fick ketchup till.

Efter det fika och efter det middag med öl och vodka på en lokal krog.

Där gjorde jag en ny "Sören". Alltså jag gjorde bort mig...

Detta hände:

Först var Anders på toan. En stund därefter gick jag på toan. Då kom Anders också in - och jag tyckte väl att han hade en lite väl liten blåsa, men tänkte att han kanske bara kände sig rastlös och ville röra på sig lite. (han brukar vara sån)

Vad jag inte visste var att han bara skulle tvätta bort nåt skräp i ögat och sen gå ut till restaurangen igen.

När jag var klar med kisseriet inne i mitt bås såg jag att det var låst i den andra toan - och förstod att det måste vara Anders där inne. Jag ställde mig därför precis utanför den toadörren och lät som en brunstig ko.

?-          MOOOOOO.

Men ingen svarade. Jag tyckte att det var lite olikt Anders så jag upprepade mitt lustiga läte. Fortfarande svarade ingen.

Så då gick jag ut i restaurangen igen och blev iskall..

...för vid bordet satt nämligen Anders..

Jag hade med andra ord skrämt upp nån annan stackare där inne på toan.
Jag berättade om händelsen för de andra vid bordet och därefter var det spännande att se vem som skulle komma ut från toan.
Det visade sig vara en liten tant som jobbade i garderoben.
Hon skyndade sig tillbaks till garderoben och tittade sig oroligt omkring i lokalen.
Kanske var hon rädd att bli överfallen av en galen ko.

Sen fick vi sova i cirka 4 timmar innan det var dags att gå upp igen.

Nu valde vi att gå till ett fik och äta frukost istället för hotellets miserabla frukostbuffé.

Gott kaffe och bagels med lax och Philadelphia ost var supergott!

Och så dök det upp en kille som försökte ragga upp en tjej genom att stöta på henne utanför fönstret på fiket..
Först dök han upp och gjorde sexanspelningar för att få henne intresserad. Han slickade lite på sina solglasögon och försökte brösta upp sig. Vi vek oss av skratt.
Sen kom han tillbaks igen och då kom jag på att jag kunde filma hans raggförsök.





Sen åkte vi till Centrala barnbiblioteket i Moskva - där vår vän Julia jobbar. Det är hon och hennes man som har sett till att böckerna om Sune och Bert har kommit i tryck i Ryssland. För att få till det startade de ett eget bokförlag som heter "Den Nordiska Boken".

Först fick vi fika med färgglada kakor. (se bild)

Därefter fick vi träffa läsare av våra böcker.

Vi fick svara på massor av frågor av nyfikna barn och vuxna som ville veta allt om oss och våra böcker och om landet vi bor i.
Det var spännande att se blickarna från både barn och vuxna när vi berättade om vårt författarskap.
Tydligen så är detta något helt nytt för dem.
Böcker som innehåller glädje och bus och inte bara en massa pekfingerpedagogik eller högtravande ordbajseri. En del vuxna säger att det är tragiskt att dessa böcker inte fanns när de själva växte upp.
En sa att hon genast ville bli 12 år igen och läsa Bert. Det hade hon behövt.

Vi höll föredrag i cirka 2 timmar om vårt författarskap.

Skitkul!






 

Efter den miserabelt äckliga frukosten tog vi en promenad i vårsolen innan det var dags att bli hämtade med taxi och skjutsad till Electrostahl.

Vi åkte länge på suckarnas väg - som går från Kreml ända upp till Sibirien.
Därav namnet Suckarnas väg.

Vi åkte dock inte till Sibirien.
Bara Electrostahl som tidigare var en stängd stad för västerlänningar.
Nu är den öppen och vi var de första västerlänningar som en del människor någonsin har träffat.

Bland annat kommunens kulturchef Svetlana som såg ut så här.

Se bilden i bakgrunden som är inredningen på en VIP-avdelning på en Kareokebar där vi intog vår sena lunch.

Det kändes som en kul och annorlunda kontrast...

Innan dess hade vi träff med ryska barn.

Det var SÅ kul att få möta de ryska läsarna och de var så stolta att vara de första som fick böckerna presenterade för sig. De älskade Sune och Bert och vi börjar ana att de böckerna kan fungera mycket bra i Ryssland!
En liten tjej hade till och med skrivit en dikt till vår ära.

I Ryssland håller man många långa tal.

Det var inget undantag i dag.

Men de var kanske något kortare än vad de brukar vara.

På väg till lunchen såg vi en reklamskylt som gör att jag funderar på om Harry potter på ryska heter Börje Pung.

Vet JK Rowlings om det?

Är hon nöjd med det namnbytet?

Jag ska kanske tipsa henne att kolla upp det..

Efter lunchen med god öl tillbaks till hotellet i 30 minuter - och därefter träff med svenska kulturattachén på Svenska ambassaden i Moskva Lena Jonsson och hennes man.

Det blev trevligt och vi satt där och drack te och en massa hostmedicinlikande shots blandat med lite gott bröd och choklad.

Därefter åkte vi på klubb..

Det var så kul att gå på Rysk klubb och dricka öl och dansa som galningar.

Klockan halv fem bestämde vi att nu räcker det - och vi åkte hem och tog natt.

Alla som vi träffade på var väldigt trevliga och vänliga och vi fick väldigt många nya kompisar på vår utekväll i Moskva.

Resan började med att de på Arlanda hotade med att jag troligen inte skulle bli insläppt i Ryssland pga att mitt pass är lite trasigt. Kanske skulle jag bli utvisad.

Sen skulle de öppna min väska i säkerhetsspärren, därefter blev de sura på mig att jag inte visade upp boardingkortet och så där höll det på.

I den Ryska passkontrollen satt det en vacker rysk kvinna som log så milt mot mig, så jag förstod på en gång att det trasiga passet inte skulle vålla några problem alls.

Sen fick vi fick leta efter Taxin som skulle ta oss till hotellet.
Det tog väl nån timme extra på flygplatsen. Det är ju alltid lika kul.

Hotellet visade sig ligga precis intill en Kareoke-Bordell..

Jag förstår inte alls det upplägget riktigt med att kombinera Kareoke och bordellverksamhet.
Men jag har väl nån brist i fantasin, antar jag.

Och i samma ingång som hotellet finns ett casino.

Metalldetektor som inte används finns i hotellets foajé.

Rummet var helt okej.

Första kvällen hamnade vi på en Tysk krog där man enligt menyn kunde köpa en meter korv.
En meter korv!
Så hungrig var jag inte.
Det blev en kyckling istället.

Helt okej - men överallt röker folk så förbannat.

Vi fick gå därifrån till slut och min skalle protesterade och ville vila.

Migränen kom rusande och det var bara att gilla läget och gå hem och sova

Sömnen var som alltid första natten på hotell ganska miserabel, men vi kunde ju se fram mot en bra frukost. Trodde vi...

Frukost är ju nåt av det viktigaste på hotell.

Och det visade sig att den här var den äckligaste frukost jag någonsin sett.

Fy och Blä!

Det blir kafé i morgon bitti!

(forts följer)