Sören Olsson

I går var jag och höll ett litet tal på torget i Fjugesta. Ungefär 500 barn och lärare trotsade de regntunga molnen och samlades på torget för att släppa ut ballonger med ord fastsatta som de hade lärt sig under året.
Det var Djembatrummor och tjejband som spelade musik.
Och så jag.
Skulle prata om ordets betydelse för mig.
Hade förberett lite som vanligt och tänkte att resten får ge sig självt när jag kliver upp på scenen. det brukar bli bäst så.
Jag börjar prata lite om ord och hur jag från liten ville lära mig skriva, för att sen bli rädd för att skriva eftersom jag fick höra att jag hade för mycket fantasi.
Därefter berättade jag lite om när jag och Anders orsakade diplomatisk kris mellan Sverige och Norge. Sunes Jul och Norgemössan. Allt på grund av ett ord.
Och så...blev det blankt.
Jag var lika ihålig som en bambu.
Stod där och betraktade publiken och hade inte en enda tanke i skallen.
En del trodde säkert att jag bara gjorde en snygg konstpaus. Men faktum är att för varje sekund som gick så steg paniken inom mig. Jag hade slut på ord!
När jag just skulle prata om ord!
Fan!
Tänka, tänka, tänka.
Det gick inte.
Skallen hade tagit fikapaus.
Jag drog ett djupt andetag och försökte bli lugn. Jag tänkte för mig själv att jag kan stå här tills folk tröttnar och går hem. Jag har inte bråttom.
Då kom det. Plopp!
Så fick jag en ny tanke och jag kunde lyckligtvis avsluta det prat jag hade börjat.
Efteråt tackade arrangörerna mig och sa att det var lagom långt.
Ja, det var ju lagom långt tack vare min ofrivilliga konstpaus.
När orden tog slut blev pratet om ordets betydelse lyckat.
Lustigt var ordet.