Sören Olsson

I går var jag och höll ett litet tal på torget i Fjugesta. Ungefär 500 barn och lärare trotsade de regntunga molnen och samlades på torget för att släppa ut ballonger med ord fastsatta som de hade lärt sig under året.
Det var Djembatrummor och tjejband som spelade musik.
Och så jag.
Skulle prata om ordets betydelse för mig.
Hade förberett lite som vanligt och tänkte att resten får ge sig självt när jag kliver upp på scenen. det brukar bli bäst så.
Jag börjar prata lite om ord och hur jag från liten ville lära mig skriva, för att sen bli rädd för att skriva eftersom jag fick höra att jag hade för mycket fantasi.
Därefter berättade jag lite om när jag och Anders orsakade diplomatisk kris mellan Sverige och Norge. Sunes Jul och Norgemössan. Allt på grund av ett ord.
Och så...blev det blankt.
Jag var lika ihålig som en bambu.
Stod där och betraktade publiken och hade inte en enda tanke i skallen.
En del trodde säkert att jag bara gjorde en snygg konstpaus. Men faktum är att för varje sekund som gick så steg paniken inom mig. Jag hade slut på ord!
När jag just skulle prata om ord!
Fan!
Tänka, tänka, tänka.
Det gick inte.
Skallen hade tagit fikapaus.
Jag drog ett djupt andetag och försökte bli lugn. Jag tänkte för mig själv att jag kan stå här tills folk tröttnar och går hem. Jag har inte bråttom.
Då kom det. Plopp!
Så fick jag en ny tanke och jag kunde lyckligtvis avsluta det prat jag hade börjat.
Efteråt tackade arrangörerna mig och sa att det var lagom långt.
Ja, det var ju lagom långt tack vare min ofrivilliga konstpaus.
När orden tog slut blev pratet om ordets betydelse lyckat.
Lustigt var ordet.
 

Smultronstunder.

Jag kallar dem så. De där stunderna som inträffar ibland i livet som känns berörda av Guds hand på nåt sätt.

De där situationerna som blir minnen som vi gärna återvänder till för att få en glimt av den känsla vi en gång fick. Stunderna är för mig som smultron som vi samlar på ett minnenas strå.

Vad är det som händer i såna där stunder egentligen?
Jag har länge undrat vad det är som gör att vi i vissa stunder bara släpper allt och upptäcker oss själva fullt medvetna i nuet.

Ibland tycker jag att existensen eller Gud eller vad du nu föredrar att kalla det, sammanlänkar enskilda händelser och låter stunderna få mötas i en sorts synkonicitet.

Saker sammanfaller ibland på ett nästan komiskt sätt.

Jag får en tanke och ringer upp någon som i sin tur just har fått ett brev på posten som just sammanfaller med den idé som jag just hade fått ? och som i sin tur leder till att en ännu mer förfinad idé föds och så vidare och så vidare.

Alla människor är ju med om såna händelser i livet ? stora som små.
Jag menar, ibland när man precis ska lyfta luren och ringa till en god vän så ringer vännen upp dig istället.

Du vet vad jag menar, va?

Kanske är det bara en lustig slump?

Eller kanske är det en sorts gudomlig synkronicitet?

Hur som helst så behöver de stunderna inte vara så kallade ?smultronstunder?, men de kanske kan utvecklas till att bli det?

Det vore kul om du ville ge feedback på det här - och på det sättet kanske det skapar nya smultronstunder för oss båda.
Eller vad tror du?

Många säger att det finns ett sätt att ta reda på vilken sorts människa man är.

Man ser sig själv i spegeln.

Enligt mig kan inget vara mer felaktigt. Som jag ser på saken så är vi i grund och botten spegeln.

Det som speglas tillbaks när du tittar in är endast nåt som är i vägen för spegeln själv.

Jag förstår att detta låter knasigt och det är det säkert också. Men låt mig lägga ut texten lite ytterligare så får vi se om det blir rörigare eller tydligare?

För några månader sedan så fick jag inom mig se denna metaforliknande bild så tydligt att jag började skratta.

Tänk om det är så att vår innersta kärna ? eller vår själ, om man föredrar det uttrycket är som en spegel.

Spegeln återger endast det som är! Den tycker ingenting. Den tänker ingenting om det som återspeglas. Den bryr sig inte om att lägga till egna värderingar om det som visas. Den speglar bara det som är sant, helt enkelt!

Men oftast står vår egen personlighet i vägen och försöker färga det vi ser. Vår spegelbild blir förvrängd av våra personliga åsikter om det som visas. Allt för ofta nedvärderar vi det vi ser och vill gärna försöka förändra det som är.

Vår personlighet lägger sig som en dimma mellan vårt verkliga jag och verkligheten.

Jag föreslår att du när du har nästa gång ser dig i spegeln frågar dig själv vem det är som tittar tillbaks på dig.

Är det den kritiska rösten som alldeles för ofta får göra sig hörd när vi betraktar oss själva eller är det nån som med förtjusning försöker se sig som en vardagens Gud?

Det finns inget enkelt sätt att skapa fred mellan spegeln och alla olika röster från det inre persongalleriet.

Det kan hjälpa att fråga sig själv vem det är som tittar in i spegeln ? och vem är det som denne ?någon? ser på andra sidan? Ofta kan mitt kritiska jag betrakta den store loosern som aldrig har rätt vikt eller rätt utseende.

Frågan är då vem som ser rätt spegelbild?

Är det den arga kritikern som ser ?rätt? eller är det den nertryckta loosern som ser det ?rätta??

Ja, det är alltså där jag menar att det endast är spegeln själv som visar det som är helt ofärgat av vår egen individs programmering.

Om vi kan leka med tanken på att vi därefter kan ta med oss denna spegelövning in i vardagen så kan vi plötsligt se oss själva och vår omvärld med mycket mer ödmjukhet och värme. Om vi kan tillåta oss själva att betrakta omvärlden med lika oskyldiga och ofärgade glasögon så kanske vi har nått en bit på väg mot ett mer tillåtande och kärleksfullt samhälle?

Vi människor värderar allting hela tiden. Den som gör detta är inte vårt innersta väsen. Den som värderar allt är den del av personligheten som vi ser i spegelbilden.

Oj.

Jag vet inte om det här blev alldeles för flummig för er?

Men den del av mig som just nu blev orolig för det blev för flummigt för er är ju också en del av min spegelbild.

Äh.

Jag struntar i om ni tycker att den är flummig! Jag är ju sån här!

Även den rösten, ?Den som inte bryr sig? -  är en annan del av den spegelbild jag bär på.

Men med hjälp av våra ofärgade speglar kanske vi kan mötas helt utan förutfattade meningar och fördömmanden.

Där kan vi mötas redan nu.

Vågar du?

Jag är i alla fall villig att chansa.

Vi ses där då?

:o)