Sören Olsson

Vissa människor sover med ett öga öppet - andra är vakna med båda ögonen stängda.

Visst är det väl så?
En del har svårt att släppa kontrollen och behöver ständigt ha ett öga på glänt för att inte mista möjligheten att rycka ut och styra upp situationer dygnet runt.
Andra går omkring i ett vaket tillstånd utan att vare sig se eller höra omgivningens rop på hjälp eller ens sina egna signaler om att det är dags att göra någonting radikalt för att förbättra sitt eget liv.

och så en tanke till:
Två är sällskap. Tre är resultatet.

Nå. Dags nu kanske att stänga båda ögonen några timmar.

Eller inte.

Jag hittade en liten saga som vi inte har pubicerat nån gång.
Den är lite rolig, tycker jag.
Tanken var att skriva NYA Kinesiska folksagor...
Bara för att det är så dumt.
Ungefär som att skriva nya Pippi-berättelser. Hur gick det sen med Pippi och hennes pappa?
Och Tommy och Annika?
Ja - det är ju lite kittlande att fundera på det, tycker jag.
Men det är ju SÅ förbjudet!!!
Men Kinesiska folksagor får man väl hitta på?

Den här sagan heter "Gurgo och Murgo".
varför?
Det är ju inte några Kinesiska namn.
Nä.
Just det!
Det var just därför de fick heta det. För attd et var så dumt.
Och så drömde jag en natt om en saga som hette Gurgo och Murgo.
Och så skulle det vara illustrerat som om det vore gamla FINA kinesiska folksagor.
Såna som vi ibland får se på SVT:s barnprogram.
Ni får tänka er de bilderna i skallen.


I en avlägsen del av det väldiga landet Kina låg det en liten by som hette Hoo Va Li Ten.
En liten bit utanför byn bodde det 2 bröder som hette Gurgo och Murgo.
Var de kom från var det ingen som visste.
Det var ingen som frågade heller, för alla var upptagna med sitt.

Gurgo var en liten kines med klok hjärna.
Murgo var en stor kines med en stor magsäck. Han var jämt hungrig.
Gurgo som var den äldste av bröderna gillade äventyr.

En dag beslutade han sig för att gå över hela det väldiga landet Kina för att se om det över huvud taget var möjligt.

Efter fyra kilometer blev han trött i fötterna, så hans yngre bror Murgo fick bära honom på ryggen resten av färden.

- Åh, så kul det är att se Kina, sa Gurgo.

Murgo sa ingenting. Han var så hungrig.

Vid den stora floden Ximma Inte mötte bröderna den magiska vägvisaren. Det var ormen Long Soom Fhan.

- Mina gula vänner, väste ormen. Vill ni ha den himmelska vägledningen på er färd?

- Vi tackar dig för din vänlighet, sa Gurgo och bugade där han satt på sin broders rygg. Men vi har endast lite ris att erbjuda dig som lön.

- Ris, sa Murgo och såg drömmande ut. Murgo hungrig.

- Min belöning får jag i detta liv eller nästa, väste ormen Long Soom Fhan. Välj vägen över berget där mandelblommorna växer. Jag följer er på färden så att ni kan känna er säkra.

- Det låter som en god ide, sa Gurgo.

- God? mumlade Murgo och smackade med tungan.

Gurgo stoppade den himmelske vägvisaren i sin lilla ryggsäck och därefter fortsatte de sin vandring.

När de kom till berget Hoj Soo Hoeg stannade de plötsligt.
Gurgo pekade på några små röda blommor vid bergets fot.

- Är det där mandelblommor? Undrade han och rynkade sin lilla gula panna.

Murgo svarade inte. Han log lite försiktigt.

- Bäst vi frågar den himmelske vägvisaren, sa Gurgo.

Men det besynnerliga hade inträffat.
Ormen var borta.
Gurgo letade överallt.
Till och med under Murgos kläder.

- Det kittlar, skrattade han.

- Har du sett ormen? Undrade Gurgo bekymrat.

Murgo svarade inte. Efter en liten stund pekade han på sin mage.

Gurgo suckade tungt.

- Lillebror, vad är det jag har sagt om att äta himmelska vägvisare?

Nu är jag åter hemma efter några dagar på särskolefonferens i Varberg.

Det var mycket inspirerande och lärorikt.

Det inleddes av skolminister Jan Björklund och avslutades av mig.

Det var en lustig inramning, för jag brukar säga att det finns två yrkesgrupper som får betalt för att ljuga och det är författare och politiker...

Nåväl. Det var härligt att se alla dessa engagerade och nyfikna människor som kom från hela landet och som alla hade gemensamt att de arbetar på olika sätt inom särskolan.

Det fick mig att fudnera på om man i framtiden kommer att blicka tillbaks på år 2008 och säga:

"Tänk - på den tiden gick inte alla i särskolan"

Kanske är det framtidens skola?

Hur det än är så har vi alla mycket att lära från de människor som historiskt sett har stoppats undan för att inte synas och inte finnas.

De som har setts som samhällets misslyckanden.

I dag är det Fredag!
Hurra!

Det är sol. det är värme. Det är underbart.

Det ska va gött å leva - och det är det!

"Väck ej den björn som gräver en grop åt andra och korven den har två."

Varje ögonblick erbjuder dig två alternativ: att vara miserabel eller vara full av glädje. Det är helt och hållet upp till dig själv!

Jag har läst en histora:

" En gammal mästare låg för döden och hans lärjungar frågade:

- Berätta nu din hemlighet. Vi har betraktat dig I över femtio år och vi har aldrig sett dig ledsen, inte en endaste gång. Och vi har hört från våra föräldrar att när du var ung så var du en seriös och allvarlig person. Vad var det som hände? Hur blev du så lycklig?

Mästaren svarade:

- De minns helt riktigt. Ända tills jag var 13 år var jag en väldigt allvarlig och seriös person. Men en morgon tänkte jag, "Vad håller jag på med? Varför är jag så seriös? Varför slösar jag på min energi? Låt mig försöka, som omväxling att vara glad just denna dag."  Jag testade det och det fungerade! Sedan dess så frågar jag mig själv varje morgon: "Okej. Vad vill du i dag? Vill du vara ledsen och allvarlig eller glädjerik och lycklig? Och jag kommer alltid fram till att jag vill vara lycksalig. Sen dess har jag alltid varit lycklig."

Och jag håller helt med denna gamla mästare. Det är helt enkelt en fråga om val.

Så från och med i morgon - testa det!

Du har väl varit tillräckligt seriös?

Eller varför vänta?
Du kan börja redan nu.
Det finns ingen anledning att vänta tills I morgon, för vem vet - det kanske inte blir någon morgondag.

Testa att göra glädjen till ditt val. Jag är övertygad om att du kommer att gilla det!

Lycka till!

Och skriv gärna kommentarer här om hur det går.

HURRA!!!!!

Vi föräldrar har ett stort ansvar.

Jag tänker inte bara det mest självklara - att vi ska ta hand om och vårda våra barn.

Jag tycker att vi även har ett ansvar inför våra barn att lära dem att växa i sin egen potential.
En potential som vi föräldrar inte har rätt att försöka styra eller manipulera genom våra egna förväntningar på vad som är ett bra och värdefullt liv.

Vi har gjort något fantastiskt i den stund vi skapade liv. Barnen är vår gåva till världen.

De bär med sig sin egen inneboende potential att växa till att bli stora personligheter.

Men hur ska vi kunna veta vad de bär med sig för frön?
Hur ska vi kunna veta vad de ska växa upp och bli för människor?

Vi kan inte veta det, för det står skrivet i framtidens bok.

Därför anser jag att vår prövning istället består i att våga säga Ja.
Det är nåt som vi behöver träna mycket på!

Det är smärtsamt att inse hur ofta vi säger nej till våra barn.
Vi säger nej när de vill gå ut och dansa i regnet.
För vi tänker att de kanske kan bli kalla och sjuka.

Men när vi säger nej till deras längtan så kanske vi också stänger till om deras inneboende drivkraft att utforska sitt eget liv och sina möjligheter och begränsningar.

Nittionio gånger av hundra säger vi nej till våra barns önskningar.

Varför?

Jag tror att det beror på att vi egentligen vill dem så väl.

Vi vill till varje pris skydda våra barn från sådant som kan skada dem.
Vi vill inte att de ska behöva utså smärtan i att misslyckas.

Vi vet genom vår egen erfarenhet att livet kan vara farligt.
Så vi skyddar barnen från allt möjligt, så att de slipper genomlida samma smärtsamma upplevelser som vi en gång gjorde.

Vi säger även nej till sådant som till en början inte kan ses som särskilt farligt.

Men våra hjärnor tänker i flera led.

Vi drar slutsatser av händelser som ännu inte har skett.

Om ett barn vill klättra i träd så säger vi nej för att vi inför vår inre syn ser att de kan ramla ner och göra sig illa.

Men frågan är om det verkligen gör dem tryggare?

Istället för att stoppa deras nyfikenhet kanske vi kan lära dem hur de ska klättra i träd så att de slipper ramla ner och göra sig illa.

Vi kan lära dem alla våra egna knep som vi lärde oss när vi själva klättrade omkring och utforskade hur världen såg ut från trädens toppar.

Vi kan lära våra barn vilka grenar man ska undvika och vilka som bättre lämpar sig för att klättra på.

Men vi undviker situationen genom att säga nej till barnets inneboende längtan efter att få klättra i träd.

Jag tror att det skadar deras känsla för vad som är möjligt och vad som är omöjligt i det framtida livet.

Säger vi nej till dem som barn så kommer de aldrig heller senare i livet att utforska trädets universum.

De kommer aldrig att dansa runt i ett hällande regn när de blir äldre.
De låter bli.
Och min känsla är att de även blir rädda för att testa sin förmåga att växa till sin fulla potential om de aldrig får testa sina gränser och bli uppmuntrade av oss föräldrar.
Och ibland måste de få misslyckas fullständigt.
För i misslyckandet växer de ofta mer än när de lyckas omedelbart.

Om vi föräldrar kan träna oss i att säga Ja till barnens längtan och erbjuda dem vår erfarenhet av klättrande i träd och dansande i regn, så kanske de till slut kan klättra lite högre än vad vi en gång kunde.

Och de kanske vågar dansa en lite längre stund i regnet.